Fantastiskt känslig mottagare

För varje gång bandbredden halveras försvinner brus som motsvarar att känsligheten fördubblas.
Så smalare bandbredd = känsligare mottagare.
En komradiomottagare för FM är nära 20 kHz bred, och FM detektorn ger en kurva där nyttosignalen plötsligt försvinner vid smal signal.
Man mäter känsligheten på en sådan vid endera 20 dB Quieting, dvs vid en insignal som tagit ner bruset 20 dB.
Eller vid en signal brus förhållande mätt i SINAD, som innefattar både brus och dist, vid 12 dB. det är relativt lättlästa signaler då.
En insignal på - 123 dB kan vara möjlig vid FM då.

Spårningsmottagaren är förmodligen en CW mottagare, dvs helt analog ända från antenn till högtalare.
Dvs man lyssnar på en CW, (Contious Wave) en ren bärvåg, som pulsa ut från sändaren på djuret.
Dvs ingen modulation förekommer.
Känsligheten blir då avsevärt högre.
MSD, som du översatt till minsta detekterar signal, är något örat kan uppfatta, som är någon B över bruset.
Så redan där får vi 12 - 20 dB mer känslighet än i FM mottagaren.
Men det kräver att man lyssnar aktivt då.
-150 dBm låter ändå lite lågt, skulle nog ovilja säga att för 3 dB signal brusförhållande är - 135 dBm möjligt.
Och 3 dB S/N behöver man nog för att kunna uppfatta tonpulserna ute i fält och kunna vrida antennen för att pejla odjuren.

Att radioamatörer kan få långa räckvidder på 144 MHz CW med Morsesändning och SSB är därmed förståeligt.
Vi talar då om ren svagsignalsmottagning,

SM4FPD